Måndag!
Träffade som jag igår nämnde min psykolog idag, känndes rikigt bra. Hadde ju glömmt bort hälften av sakerna jag skulle ta upp men vi får ta det nästa gång istället.
Mår fortfarande illa trots olika försök att slippa det. Är sjukt nervös och rädd då jag imoron skall till tandläkaren.
Hoppas det går bra och jag inte får panik med alla grejjer i munnen.
Nu tänkte jag i alla fall ta o tända lite ljus här hemma och lägga mej för lite avslappning.
Läste föresten igår i en tidning att vissa yogaformer kan vara bra mot depression och ångest. Kanske vore nånting att prova på. Det lär också vara bra för att få fram undangömda kännslor. Vet inte om jag tror på det men man kan ju alltid prova. Är de någon som har erfarenhet av yoga? har själv aldrig testat så har ingen aning om hur det fungerar.
Önska mej nu lycka till imoron i tandläkaren!
Vi hörs imoron kväll om jag överlever!
Kram på er!
Mår fortfarande illa trots olika försök att slippa det. Är sjukt nervös och rädd då jag imoron skall till tandläkaren.
Hoppas det går bra och jag inte får panik med alla grejjer i munnen.
Nu tänkte jag i alla fall ta o tända lite ljus här hemma och lägga mej för lite avslappning.
Läste föresten igår i en tidning att vissa yogaformer kan vara bra mot depression och ångest. Kanske vore nånting att prova på. Det lär också vara bra för att få fram undangömda kännslor. Vet inte om jag tror på det men man kan ju alltid prova. Är de någon som har erfarenhet av yoga? har själv aldrig testat så har ingen aning om hur det fungerar.
Önska mej nu lycka till imoron i tandläkaren!
Vi hörs imoron kväll om jag överlever!
Kram på er!
Söndag!
Jag vet att mina inlägg inte har så mycke med varandra att göra, förutom att alla har nånting att göra med min kamp om livet. Ett liv jag gärna hadde sett lite annorlunda. Men nu är det såhär. Fick tidigare en kommentar om att jag int skall tänka sjukdomarna som en del av mitt liv, de gör jag heller inte, jag har inte bett dom att komma så jag kämpar emot dom allt vad jag årkar. Det är inte alltid så lätt att årka kämpa, jag börjar acceptera att jag måste bryta ihop ibland och gråta ut för att sen igen årka kämpa. Men just den stunden som jag ligger där och gråter känner jag mig så värdelös, varför klarar jag inte dethär? eller varför ligger jag här över huvudtaget?.
Jag vet att man inte kan klara av allt här i världen, och alla har periorder i livet som är extra jobbiga. Livet är inte en dans på rosor. Men de gäller vel att se frammåt. Att drömma. Jag ser gärna frammåt och drömmer. Jag vet att jag måste kämpa för att nå mina mål. Men jag är beredd på det värsta.
Imoron skall jag träffa min psykolog. Det var en tid sen sist då jag inte kunde gå på vår förra träff. Och nästa måndag om en vecka har jag träff med min läkare.
Vad mer skall jag säga?
Mår fortfarande illa. Värst är det på kvällen. Vet inte vad det beror på. Skall också försöka få tid till skolhälsovårdaren nu i veckan då jag misstänker att min "urinvägsinfektion" inte var urinväginfektion utan nånting psykiskt. Kan de vara så att när man mår dåligt spänner man sig och oroar sig så mycke för nånting att man helt enkelt sätter spärr för nånting som annors borde gå helt av sig själv, som kissandet?Skall se hur de ser ut nu i veckan och sen kolla med tider hos hälsovårdaren! Jobbigt är det i alla fall då jag inte kan åka någonstans som jag vet att jag är nervös och räd då jag vet att jag då inte kan kissa.
Ha de bra! Kramar
Jag vet att man inte kan klara av allt här i världen, och alla har periorder i livet som är extra jobbiga. Livet är inte en dans på rosor. Men de gäller vel att se frammåt. Att drömma. Jag ser gärna frammåt och drömmer. Jag vet att jag måste kämpa för att nå mina mål. Men jag är beredd på det värsta.
Imoron skall jag träffa min psykolog. Det var en tid sen sist då jag inte kunde gå på vår förra träff. Och nästa måndag om en vecka har jag träff med min läkare.
Vad mer skall jag säga?
Mår fortfarande illa. Värst är det på kvällen. Vet inte vad det beror på. Skall också försöka få tid till skolhälsovårdaren nu i veckan då jag misstänker att min "urinvägsinfektion" inte var urinväginfektion utan nånting psykiskt. Kan de vara så att när man mår dåligt spänner man sig och oroar sig så mycke för nånting att man helt enkelt sätter spärr för nånting som annors borde gå helt av sig själv, som kissandet?Skall se hur de ser ut nu i veckan och sen kolla med tider hos hälsovårdaren! Jobbigt är det i alla fall då jag inte kan åka någonstans som jag vet att jag är nervös och räd då jag vet att jag då inte kan kissa.
Ha de bra! Kramar
Lustigt!
Efter att jag igår skrivit förra inlägget drömmde jag på natten att jag sällskapade med en avlägsen killkompis. Lite lustigt då jag precis berättat hur jag känner och tänker angånde den saken. Det konstigaste i saken var att jag någongång för länge sen hadde nånting pågång med just den killen. Tyckte det var lite komiskt då jag vaknade.
Jag vet ju att jag i nuläget inte klarar av det men kan förståss endå inte sluta drömma om att någongång bli frisk och kunna flytta ihop med drömkillen och bilda familj. Just nu känns det väldigt avlägset men de piggar upp att ibland få drömma sig bort. Jag kommer deffinitivt inte sluta kämpa förän jag är helt frisk. Och det hoppas jag att ingen annan gör heller, vi blir friska om vi vill det och kämpar för det. Alla är värda ett liv utan ångest social fobi mm.
Jag vet ju att jag i nuläget inte klarar av det men kan förståss endå inte sluta drömma om att någongång bli frisk och kunna flytta ihop med drömkillen och bilda familj. Just nu känns det väldigt avlägset men de piggar upp att ibland få drömma sig bort. Jag kommer deffinitivt inte sluta kämpa förän jag är helt frisk. Och det hoppas jag att ingen annan gör heller, vi blir friska om vi vill det och kämpar för det. Alla är värda ett liv utan ångest social fobi mm.
Bakgrunden!
Minns inte om jag någonsin nämnt att jag inte har någon pojkvän, inte för att de stör mig egentligen men kan ju berätta i alla fall VARFÖR jag inte har någon pojkvän. En sak som pinar mej massor då jag dels mår dåligt av det.
När jag började högstadiet träffade jag en kille och vi blev ganska snart tillsammans. Allt var verkligen underbart och vi trivdes tillsammans.När vi hadde varit tillsammans i nästan två år började min kille bete sig konstigt och ta allt mera avstånd från mej, jag fattade ju ganska snabbt att nånting fel men vågade ingenting säga då jag viste att han då skulle lämna mej. Han kunde vara borta flera nätter utan att höra av sig och ha telefonen avstängd. Han skämdes dock inte utan berättade att han varit hos en flickkompis övernatten (hon har dock bröder som han också umgicks med). Jag vågade inte säga att såhär kan du inte göra, du väljer mej eller henne, han skulle ha valt henne. De fick hålla på och ja skyllde mej själv och tog förgivet att nånting var fel på mig. Efter en tid, då vi nästan varit tillsammans i två år skickade han ett sms där han berättade att han vill göra slut och att han hoppas att jag förstår honom. Vad skulle jag förstå? att han inte ville ha mej mera? att jag inte var bra nog för honom? Jag tog det hårt men ville inte visade för någon, alla trodde att jag lätt kom över honom men icke. Efter en tid kröp han till korset och ville ha mej tillbaka. Dum som jag var trodde jag att han hadde förändrats och verkligen ville börja om pånytt. Vi hadde de bra en tid men snart blev han likadan igen. Han hörde inte av sig och var konstig mot mig. Jag var inte längre en del av hans liv utan bara nånting han kunde komma till när han ville ******. Jag kunde ingenting säga utan stog ut. Jag ville ju inte mista den skitstöveln. Alla trodde vi hadde de super bra och var lyckliga, ingen visste hur det egentligen var. En söndag skickade han igen ett sms till mej där de stod nånitng i stil med "Jag vet att jag borde komma hem till dej eller nånting men jag har inte tid, jag vill göra slut." kort och konsist, efter över två år tillsammans har han mage att göra slut på sms. Jag fattade ju att de var bäst såhär i alla fall, jag ville inte vara hans KK. Jag älskade honom högt fast han betedde sig som en skit. Någon vecka senare fick jag höra att han hadde ny flickvän. Fick senare höra att dom träffats bara dagarna efter att han gjorde slut.
Efter någon månad träffade jag den snällaste och mest ödmjuka killen i världen och vi blev snabbt tillsammans. Allt blev dock inte som jag trodde det skulle gå. Jag klarade inte av att stå ut med tanken på att bli sårad igen. Vi gjorde slut men förblev vänner. han fattade att jag inte klarade av det. Efter det har jag inte vågat träffa killar på det sättet, jag har en massa killkompisar men mer än det klarar jag inte av. Jag har försök men inte klarat de. Mina försök har alltid slutat i djup ångest och tankar på att jag inte duger. Jag har deffinitivt haft känslor för killarna i fråga men varit så rädd att bli sårad att jag inte kunnat ta steget fullt ut och börja ett nytt förhållande. Att bli sårad av den man älskar är det värsta jag varit med om. Jag vet att de kommer att ta länge innan jag vågar inleda ett förhållande då jag inte skulle klara av att bli sårad igen. Killen i fråga och jag har fortfarande kontakt nu och då, från min sida är det dock mycket kallt. Jag vill inte träffa honom men endå stöter vi på varandra ibland. Vad han inte vet och aldrig kommer att få veta är att det är hans fel att jag inte kan tänka på killar som nånting jag skulle kunna lita på. Han har skrapat sår innom mej som aldig kommer att läka.
När jag började högstadiet träffade jag en kille och vi blev ganska snart tillsammans. Allt var verkligen underbart och vi trivdes tillsammans.När vi hadde varit tillsammans i nästan två år började min kille bete sig konstigt och ta allt mera avstånd från mej, jag fattade ju ganska snabbt att nånting fel men vågade ingenting säga då jag viste att han då skulle lämna mej. Han kunde vara borta flera nätter utan att höra av sig och ha telefonen avstängd. Han skämdes dock inte utan berättade att han varit hos en flickkompis övernatten (hon har dock bröder som han också umgicks med). Jag vågade inte säga att såhär kan du inte göra, du väljer mej eller henne, han skulle ha valt henne. De fick hålla på och ja skyllde mej själv och tog förgivet att nånting var fel på mig. Efter en tid, då vi nästan varit tillsammans i två år skickade han ett sms där han berättade att han vill göra slut och att han hoppas att jag förstår honom. Vad skulle jag förstå? att han inte ville ha mej mera? att jag inte var bra nog för honom? Jag tog det hårt men ville inte visade för någon, alla trodde att jag lätt kom över honom men icke. Efter en tid kröp han till korset och ville ha mej tillbaka. Dum som jag var trodde jag att han hadde förändrats och verkligen ville börja om pånytt. Vi hadde de bra en tid men snart blev han likadan igen. Han hörde inte av sig och var konstig mot mig. Jag var inte längre en del av hans liv utan bara nånting han kunde komma till när han ville ******. Jag kunde ingenting säga utan stog ut. Jag ville ju inte mista den skitstöveln. Alla trodde vi hadde de super bra och var lyckliga, ingen visste hur det egentligen var. En söndag skickade han igen ett sms till mej där de stod nånitng i stil med "Jag vet att jag borde komma hem till dej eller nånting men jag har inte tid, jag vill göra slut." kort och konsist, efter över två år tillsammans har han mage att göra slut på sms. Jag fattade ju att de var bäst såhär i alla fall, jag ville inte vara hans KK. Jag älskade honom högt fast han betedde sig som en skit. Någon vecka senare fick jag höra att han hadde ny flickvän. Fick senare höra att dom träffats bara dagarna efter att han gjorde slut.
Efter någon månad träffade jag den snällaste och mest ödmjuka killen i världen och vi blev snabbt tillsammans. Allt blev dock inte som jag trodde det skulle gå. Jag klarade inte av att stå ut med tanken på att bli sårad igen. Vi gjorde slut men förblev vänner. han fattade att jag inte klarade av det. Efter det har jag inte vågat träffa killar på det sättet, jag har en massa killkompisar men mer än det klarar jag inte av. Jag har försök men inte klarat de. Mina försök har alltid slutat i djup ångest och tankar på att jag inte duger. Jag har deffinitivt haft känslor för killarna i fråga men varit så rädd att bli sårad att jag inte kunnat ta steget fullt ut och börja ett nytt förhållande. Att bli sårad av den man älskar är det värsta jag varit med om. Jag vet att de kommer att ta länge innan jag vågar inleda ett förhållande då jag inte skulle klara av att bli sårad igen. Killen i fråga och jag har fortfarande kontakt nu och då, från min sida är det dock mycket kallt. Jag vill inte träffa honom men endå stöter vi på varandra ibland. Vad han inte vet och aldrig kommer att få veta är att det är hans fel att jag inte kan tänka på killar som nånting jag skulle kunna lita på. Han har skrapat sår innom mej som aldig kommer att läka.
Varför?
Måste bara få skriva av mej lite just nu, de kommer att låta barnsligt och omoget men nu klarar jag inte dethär längre. Jag vet att jag inte kan säga "längre" då jag nu under en tid mått bra. Men när ångesten vel kommer tillbaka kommer den starkare än förr. Domhär kvällarna som jag mår såhär tär verkligen på mina krafter. Jag vet hur de kommer att vara imorgon, ingen ångest men huvudvärk och trött + en massa funderingar. Jag borde kanske ha märkt att de var påväg ner igen redan tidigare under veckan då jag började drömma konstigt och kände mej otrygg. Det kom så plötsligt, jag kunde varit mera föreberedd.
Här var vi då igen!
Lite trist att allt först känns så otroligt bra en tid och sen kan man plötsligt falla ner i en jävla grop igen där de känns som igen utväg finns. Har mått illa stort sätt hela dagen, de har dock blivit värre nu mot kvällen. Ångesten maler innom mej. Jag vill verkligen int ha de såhär men vad kan man. jag som tyckte allt gott ganska bra nu tills idag då jag började må illa
Fick också tid till min psykolog nu till måndagen. Känns bra de i alla fall.
Börjar snart känna mej lite värdelös i en värld där allt går efter ett mönster och allt skall vara så perfekt. Man får inte klaga utan bara flyta med liksom. Är man annorlunda eller har specialproblem så blir man genast utanför. Varför?
Jag vill inte skämmas över att jag mår dåligt och ingen annan skall heller behöva göra det. Men ja gör det endå. Har många vänner som inget vet. Orsaken till att dom inte vet är b.la för att jag blivit rätt bra på att spela att må bra. Jag vill inte att dom skall veta och börja prata en massa skit. Har erfarenhet av att folk börjar tycka att man har "fel i huvudet" just bara för att man mår psykiskt dåligt.
Jag har funderat på hur mitt liv skulle se ut om jag mådde bra. Jag skulle antagligen inte bo hemma hos min pappa utan någon annan stans. Mina drömmar hade sett annorlunda ut och jag hade inte varit den person jag är idag. Med andra ord är det int bara ont. Inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga.
Just nu vill jag satsa på mitt välmående min familj och mina studier. Men framtiden finns där hela tiden, vad vill jag jobba med? hur skall jag klara mej? kommer jag att bli frisk? frågorna tar aldrig slut och jag vill inte ens fundera på svaret.
Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill jobba med människor som är i samma situation som jag är idag, jag vill informera andra ungdomar hur dom kan känna igen symptom på ungdomar som visar att dom inte mår bra. Jag vill berätta hur mycket en person som mår dåligt behöver sina vänner. Jag vill berätta hur mycke stöd vänner kan ge. Jag vill berätta om mina erfarenheter och hur de är att kämpa varja dag. Som sakt jag vill hjälpa andra för ingen skall behöva ha det såhär.
Sköt om er alla där ute! Kramar!
Fick också tid till min psykolog nu till måndagen. Känns bra de i alla fall.
Börjar snart känna mej lite värdelös i en värld där allt går efter ett mönster och allt skall vara så perfekt. Man får inte klaga utan bara flyta med liksom. Är man annorlunda eller har specialproblem så blir man genast utanför. Varför?
Jag vill inte skämmas över att jag mår dåligt och ingen annan skall heller behöva göra det. Men ja gör det endå. Har många vänner som inget vet. Orsaken till att dom inte vet är b.la för att jag blivit rätt bra på att spela att må bra. Jag vill inte att dom skall veta och börja prata en massa skit. Har erfarenhet av att folk börjar tycka att man har "fel i huvudet" just bara för att man mår psykiskt dåligt.
Jag har funderat på hur mitt liv skulle se ut om jag mådde bra. Jag skulle antagligen inte bo hemma hos min pappa utan någon annan stans. Mina drömmar hade sett annorlunda ut och jag hade inte varit den person jag är idag. Med andra ord är det int bara ont. Inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga.
Just nu vill jag satsa på mitt välmående min familj och mina studier. Men framtiden finns där hela tiden, vad vill jag jobba med? hur skall jag klara mej? kommer jag att bli frisk? frågorna tar aldrig slut och jag vill inte ens fundera på svaret.
Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill jobba med människor som är i samma situation som jag är idag, jag vill informera andra ungdomar hur dom kan känna igen symptom på ungdomar som visar att dom inte mår bra. Jag vill berätta hur mycket en person som mår dåligt behöver sina vänner. Jag vill berätta hur mycke stöd vänner kan ge. Jag vill berätta om mina erfarenheter och hur de är att kämpa varja dag. Som sakt jag vill hjälpa andra för ingen skall behöva ha det såhär.
Sköt om er alla där ute! Kramar!
Dålig uppdatering!
Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Men jag har inte haft så mycket att skriva om helt enkelt. Livet har rullat på i en härlig takt och jag har faktiskt mått ganska bra. Lite lustigt dedär att jag bara skriver här då nånting är på tok och jag inte mår så bra.
Har ennu inte fått veta vad det var jag hade i min mage/urinblåsa. Lämnade urinprov på fredagen men bakterieodlingen skall först vara klar imoron så då får jag förhoppningsvis nått svar i alla fall. Jobbigt att gå omkring och inte veta vad de är som är fel. Att måste vänta då man är sjuk är inte så trevligt.
Som sakt så har ja ju mått ganska bra den senaste veckan. Funderade lite här en dag hur de nu känns igen att ha ångest. Lustigt att man kan tro att det gått om bara sådär. Men de känns bra att hoppas lite ibland i alla fall.
Idag har jag dock kämpat med illamånde stort sätt hela dagen, inte kul. Hoppas på en bättre dag imoron.
Väntar på brev av min psykolog också med en ny tid då jag inte kunde gå till vår förra träff tyvärr.
om några veckor skall jag också träffa min läkare, vi brukar träffas var 4 månad ungefär. Min psykolog är också närvarande under mina träffar med läkaren. Mamma har också varit med under läkarträffarna men dom senaste gångerna har jag varit ensam.
Jaa vad mer skall jag skriva. Skolan går bättre än förväntat. Känns bra det i alla fall.
Bloggar eventuellt mera imorgon.
Ha de bäst! Sköt om er! Kram
Har ennu inte fått veta vad det var jag hade i min mage/urinblåsa. Lämnade urinprov på fredagen men bakterieodlingen skall först vara klar imoron så då får jag förhoppningsvis nått svar i alla fall. Jobbigt att gå omkring och inte veta vad de är som är fel. Att måste vänta då man är sjuk är inte så trevligt.
Som sakt så har ja ju mått ganska bra den senaste veckan. Funderade lite här en dag hur de nu känns igen att ha ångest. Lustigt att man kan tro att det gått om bara sådär. Men de känns bra att hoppas lite ibland i alla fall.
Idag har jag dock kämpat med illamånde stort sätt hela dagen, inte kul. Hoppas på en bättre dag imoron.
Väntar på brev av min psykolog också med en ny tid då jag inte kunde gå till vår förra träff tyvärr.
om några veckor skall jag också träffa min läkare, vi brukar träffas var 4 månad ungefär. Min psykolog är också närvarande under mina träffar med läkaren. Mamma har också varit med under läkarträffarna men dom senaste gångerna har jag varit ensam.
Jaa vad mer skall jag skriva. Skolan går bättre än förväntat. Känns bra det i alla fall.
Bloggar eventuellt mera imorgon.
Ha de bäst! Sköt om er! Kram
Alltid något!
Tyckte att skolstarten känndes bra och jag längtade till hösten och vintern då jag har praktik. Mamma fick åka hem från sjukhuset och livet rullade liksom på i ett skönt tempo som ja trivdes i och mådde bra av. Om de endå vore så.
Idag då ja kom till skolan kändes allt bra ennu men efter en-två timmar började jag bli kissnödig (okei dehär låter sjukt men de är hämskt för mj) funderade inte så mycke på de utan tänkte gå på wc då timmen slutade, lättare sakt än gjort. Där satt jag världens kissnödig men ingenting kom. Det här har hänt några gånger tidigare så jag tänkte att okej jag prövar pånytt om en stund. Försökte att slappna av men utan resultat. De blev allt mera tryck i min mage och urinblåsa och jag satt på wc i jag vet inte hur länge men ingenting hände. någongång vid tolv tiden blev trycket så starkt att jag inte klarade skolan mera, meddelade att jag inte mådde bra och skulle åka hem. Jag bokstavligen satt och grät i bussen för att de var sånt tryck i magen och urinblåsan. När ja steg av bussen var benena alldeles utan kraft och jag kunde knappt gå pga all värk. När jag äntligen kom hem och kunde slappna av helt ordentligt (trodde jag) kunde jag lätta på trycket aningen. De kändes underbart. Men snabbt där efter blev jag kissnödig igen. Tänkte förståss att nu har de gott om för den här gången, men icke. Ingenting hände då ja gick på wcn. Först nu igen vid 6 tiden lyckades jag lätta på trycket ordentligt. Talade med mamma och pappa och vi kom överens om att åka till läkaren imorgon eller redan ikväll om de blir värre.
Nu kan jag tänka mej att ni tycker de låter lite små kul dehär. Tycker själv de är otroligt pinsamt att skriva om de. Men de är verkligen inte kul. Tänk er att ni är så jävla pissnödiga att de känns som ni skulle pissa på er. Men ingenting händer. Blir bara mera nödig för varje stund som går och trycket ökar i magen. Förstår att de är svårt för en som inte varit med om det att förstå hur de känns, men ja lovar er, ni vill inte veta heller.
Om de är någon som varit med om liknande så vill jag gärna ha kontakt med den personen. De här är förjävligt.
Tillbaka till vardagen!
Efter ett långt sommarlov som varit skönt men endå tungt psykiskt är det ganska kul att komma tillbaka till skolan. Minns att jag tidigare skrivit om min ångest att börja skolan igen. Den fanns där ennu igår men då jag idag kom till skolan var den som bortblåst. Jag fick ett varmt välkomnande då dom andra redan gått en vecka och jag började först idag. Men de är vel så det alltid är i början, man tycker det är kul som första veckorna och sen börjar man tröttna igen. Hoppas de inte blir så för mej i år då det är extra tungt för mej att tvinga mej göra nånting som jag inte vill.
Angånde min resa så var den mycket lyckad. Som sakt så har ångesten funnits med mej dag som natt men då jag har sluppit alla måsten och alla plikter jag haft här hemma gick det fint enndå. Natten och kvällen före mamma skulle opereras var nog den tyngsta kvällen. Jag var bara orolig, talade och smsade med mamma och berättade hur mycke hon betyder för mej och att hon är varldens bästa mamma. När hon sedan ringde efter att hon vaknat upp och berättade att allt gott bra så blev jag lycklig igen. Har varit och hälssat på henne igår och idag och hon mår bra med tanke på att hon opererades i fredags.
Just nu rullar livet på som de brukar. Ångesten finns där hela tiden men jag försöker skuffa undan den och hantera den på bästa möjliga sätt.
Alla mår bra här och det är de som gör mej lyckligast. Det känns sköt att komma tillbaka till vardagen.
Nu hoppas jag på en fin höst utan ångest!
Vi hörs snart igen! Kram på er
Angånde min resa så var den mycket lyckad. Som sakt så har ångesten funnits med mej dag som natt men då jag har sluppit alla måsten och alla plikter jag haft här hemma gick det fint enndå. Natten och kvällen före mamma skulle opereras var nog den tyngsta kvällen. Jag var bara orolig, talade och smsade med mamma och berättade hur mycke hon betyder för mej och att hon är varldens bästa mamma. När hon sedan ringde efter att hon vaknat upp och berättade att allt gott bra så blev jag lycklig igen. Har varit och hälssat på henne igår och idag och hon mår bra med tanke på att hon opererades i fredags.
Just nu rullar livet på som de brukar. Ångesten finns där hela tiden men jag försöker skuffa undan den och hantera den på bästa möjliga sätt.
Alla mår bra här och det är de som gör mej lyckligast. Det känns sköt att komma tillbaka till vardagen.
Nu hoppas jag på en fin höst utan ångest!
Vi hörs snart igen! Kram på er
Borta bra men hemma bäst!
Jag har haft en underbar semester tillsammans med min underbara familj. visst har ångesten finnits mej mej dag som natt men det har gått bra i alla fall. Resan har varit tung idag och imoron går jag tillbaka till vardagen med skola och allt som hör till. Kan tillägga att jag hälssade på mamma på sjukhuset idag, allt gick bra, precis som jag visste men inte vågade tro. Alla mår bra här hemma och just nu är jag lycklig.
Kommer absolut att blogga mera imoron och berätta hur jag haft det, nu skall jag vila ut så jag årkar i skolan imoron.
Ha de bäst!
Kommer absolut att blogga mera imoron och berätta hur jag haft det, nu skall jag vila ut så jag årkar i skolan imoron.
Ha de bäst!
Nu åker jag!
Om några timmar åker jag iväg på min andra resa. kommer hem först om 11 dagar. Idag har jag kämpat med jag-vill-inte-jag-kan-inte ångest. Jag har suttit med gråten i halsen och vägrat packa. Fick dock i mej några lugnande tabletter så just nu känns det lite bättre. Burken med lugnande åker förståss med så dethär kommer nog att gå bra ska vi hoppas.
Ville bara meddela att jag åker nu och kommer som sakt hem om 11 dagar alltså den 16.8. Vi hörs mera då!
Önska mej lycka till och att allt skall gå bra.
Sköt om er nu så hörs vi när jag kommer hem!
Kram på er!
Ville bara meddela att jag åker nu och kommer som sakt hem om 11 dagar alltså den 16.8. Vi hörs mera då!
Önska mej lycka till och att allt skall gå bra.
Sköt om er nu så hörs vi när jag kommer hem!
Kram på er!
Svar på kommentarer!
Tänkte jag kunde svara på några kommentarer jag tidigare fått.
zella om Mediciner!: eller kanske gå i terapi????? då slipper ni alla biverkningar som kommer med mediciner. se till att träffa en bra legitimerad psykolog istället. mediciner är bara en kortsiktig lösning.
Svar: Jag går i terapi hos en mycket bra legitimerad psykolog. Jag äter inte mediciner för att bli frisk av dom, dom är bara ett hjälp på vägen. Ett hjälp som gör att jag har årk att hantera problemen. Utan dom hadde jag inte haft årk att ens tänka på hur livet ser ut och hur jag skall bli frisk. Att mediciner bara är en kortsiktigt lösning de vet jag, men jag hadde ju inte heller tänkt äta psyk.mediciner resten av livet liksom. Biverkningar av mediciner har aldig varit ett problem för mig, dock finns det ju människor som får biverkningar, vilket är synd.
evelina om Tisdag!: Hej, jag hittade din blogg nu och jag tycker det verkar intressant. Jag har läst igenom en snabbis och du verkar inte ha det så lätt! Jag hoppas verkligen på det bästa för dig!
Men kan du förklara lite närmare vad emetofobi, som du säger att du lider av, egentligen är för något. Jag har nämligen ingen aning.
Sen undrar jag hur gammal du är. Om du inte vill berätta exakt kan du kanske säga på ett ungefär?
Fortsätt kämpa! :)
Svar: Kolla på www.emetofobi.se där beskrivs det rätt bra. Årkar inte just nu börja skriva så läs där. Hemsidan är en samlingsplats för emetofober. Angånde min ålder så är jag 17 år. Rätt ung alltså med tanke på vad jag gått/går igenom just nu. Men jag kämpar på.
Kram på er alla! Vi hörs snart!
zella om Mediciner!: eller kanske gå i terapi????? då slipper ni alla biverkningar som kommer med mediciner. se till att träffa en bra legitimerad psykolog istället. mediciner är bara en kortsiktig lösning.
Svar: Jag går i terapi hos en mycket bra legitimerad psykolog. Jag äter inte mediciner för att bli frisk av dom, dom är bara ett hjälp på vägen. Ett hjälp som gör att jag har årk att hantera problemen. Utan dom hadde jag inte haft årk att ens tänka på hur livet ser ut och hur jag skall bli frisk. Att mediciner bara är en kortsiktigt lösning de vet jag, men jag hadde ju inte heller tänkt äta psyk.mediciner resten av livet liksom. Biverkningar av mediciner har aldig varit ett problem för mig, dock finns det ju människor som får biverkningar, vilket är synd.
evelina om Tisdag!: Hej, jag hittade din blogg nu och jag tycker det verkar intressant. Jag har läst igenom en snabbis och du verkar inte ha det så lätt! Jag hoppas verkligen på det bästa för dig!
Men kan du förklara lite närmare vad emetofobi, som du säger att du lider av, egentligen är för något. Jag har nämligen ingen aning.
Sen undrar jag hur gammal du är. Om du inte vill berätta exakt kan du kanske säga på ett ungefär?
Fortsätt kämpa! :)
Svar: Kolla på www.emetofobi.se där beskrivs det rätt bra. Årkar inte just nu börja skriva så läs där. Hemsidan är en samlingsplats för emetofober. Angånde min ålder så är jag 17 år. Rätt ung alltså med tanke på vad jag gått/går igenom just nu. Men jag kämpar på.
Kram på er alla! Vi hörs snart!
