Kampen om livet

Det blev lite annat program igår så det var orsaken till att jag inte bloggade igår.
Men jag vill bara säga att vi hade en aldeles underbar resa med min kusin, och de visste jag ju. Det är ju bara det att jag aldrig vill tro att allt skall gå bra fast jag innerst inne vet att allt kommer att gå bra. Med denhär resan i bagaget så känns det mycke lugnare inför min andra resa som jag åker på om några dagar. Det känns att allt kommer gå bra och vi kommer ha hur kul som hällst. Det ÄR hälssosamt att trotsa ångesten och bara vara. Jag sket fullständigt i min ångest och bara njöt av underbart sällskap. Hur härligt som hällst. Livet leker just nu känns det som. Annat vill jag inte tänka på just nu!
Ha de bäst! Kram

Nu är jag äntligen hemma igen. Super trött är jag också så jag tror det blir sängen för mej NU. Kan berätta mera om resan imoron kväll!

Ha det bäst! Kram

Nu har jag plockat undan och städat här hemma, alltid trevligare att komma hem till ett städigt hus. Som sakt blir det tidigt väckning imoron så jag kommer nog inte att uppdatera mera fören tidigast i onsdag kväll. Titta gärna in igen då så berättar jag hur resan gott.
Nu skall jag bara plocka undan datorn och sen kolla på film och sen sova. Är nog lite nervös om jag skall erkänna men ja tror dethär kommer gå KANON!
Önska mej lycka till nu så jag får en lyckad resa!
Vi hörs snart igen! Ta hand om varandra! Kram

Oj vilken underbar dag det har varit. Har umgåts med min underbara familj nästan hela dagen,dock inte mamma då mamma och pappa är skilda. Men pappa och mina systrar med sina pojkvänner.
Börjar bli lite nervös inför resan, inte sådär obehagligt-ångest-nervös utan mera sådär nuvilljagåka-nervös.
Tidigt på måndag morgon kör pappa mig till hamnen där jag möter upp min kusin som jag åker med. Vi är nog båda lite ivriga och glada över att få spendera lite kvalitetstid tillsammans. Det gör alltid gott. Som sakt så skall jag bara koppa av och försöka glömma alla bekymmer som jag har här hemma.

Jag förstår att många av er tycker bloggen är mindre intressant då ni inte vet vem det är som skriver. Men jag bloggar ju inte för att få så många läsare som möjligt utan för att föra mitt budskap fram om hur man kan leva med ångest och självklart är bloggen ett slags terapi för mej påvägen tillbaka till ett normalt liv. Men såklart blir jag ju otroligt glad för alla fina kommentarer ni skriver till mig. Ni gör min dag när ni skriver så fint. Och så har jag ju hittat andra som är i samma situation som jag som jag kan prata med, vilket känns otroligt skönt, att det finns människor som påriktigt förstår.
Eventuellt kommer jag någongång komma fram med min identitet men inte just nu. Jag är inte redo för det ennu.
Kram på er!

Kan inte fatta att det bara är två dagar kvar tills jag åker på min första resa. 2 DAGAR! Konstigt att jag inte har sättit mig helt på tvären och vägra åka, de brukar jag nämligen göra. Men jag skall åka, de ska jag. Jag vill visa för alla att jag klarar dethär, visa för dom som tror att dehär aldrig kommer att gå.
Jag tror dethär kommer bli en bra resa *peppapeppa* Inget festande i alla fall. Njuta av god mat och shopping. Ja sånt man gör tillsammans med goda vänner. På kvällarna kanske vi köper lite vin och godis och njuter på vårt hotellrum.
Låter det inte lockande? Kan ni fatta att jag nästan avbokade denna lockande resa? Är verkligen trött på att ångesten skall få styra över mina val.
Det måste bli ändring på den fronten! NU.

Min förra pojkvän sade till mig att jag hade "feta lår" och att jag borde träna mera. Antagligen var det inte så mycke allvar i det men jag tog det ganska hårt. Antagligen tyckte han att jag var lat för när han lämnade mej sade han att han inte vill ha en lat och slö flickvän.
Jag vet att jag inte har feta lår och jag tränar precis när jag vill det.
Man skall få se ut precis som man vill utan att någon skall kritisera det. Och om man nu mot förmodan skulle tycka att någon är fet eller lat eller va fan som hällst så för i helvete säg det inte till den personen då. Jag blir så jävla arg när människor måste kritisera varandra hela tiden.
Jag ÄR nöjd med min kropp som den är nu. Efter att jag blev sjuk sjönk min vikt ganska mycke men efter förra sommaren gick jag upp tillbaka, nu under våren/sommaren då jag mått lite sämre igen så har det sjunkit med ungefär 10 kg. Jag är endå normalviktig trots att jag gått ner så mycke. Bantar gör jag deffinitivt inte, det skall man inte göra i unga år. Men alla som inte mår bra vet hur det känns och förstår att det inte alltid smakar med mat då man mår dåligt.
Man skall acceptera sig sådan som man är skapad.

Alla olika Alla jämnlika.

Jag vet att det finns många där ute som tycker att man skall undvika mediciner så länge det går. Att man skall klara sig på egen hand utan dom. Jag tycker att man skall tacka och ta emot när det finns hjälp att få, i form av medicin då.
Man skall inte pina sig själv när det finns hjälp. Av egen erfarenhet så vet jag ju att dom hjälper. Utan mina mediciner hadde jag gått under för länge sen.
Det finns flera i min närhet som anser att jag inte skall äta psyk-mediciner. Dom vill inte att jag skall ta lugnande.
Att säga till en person huruvida den skall ta mediciner eller inte är FELFELFEL. Ingen kan veta hur det känns för den personen eller hurdan trygghet medicinerna kan ge bara av att man vet att dom finns till hands.Det är ungeför lika som att säga till en person med svåra smärtor att inte ta smärtstillande.
Jag fattar inte heller att någon kan tycka det är pinsamt att jag måste ta lugnande. Skall jag måsta skämmas för att jag måsta ta lugnande ibland? Det går jag inte med på. Stolt är jag inte men inte skämms jag heller.
Om du vill ha hjälp i form av mediciner så skall INGEN kunna säga nej, det är din kropp och ditt val, du bestämmer, ingen annan.

Kram på er!

Kunde inte sova igår kväll, det var en massa tankar som snurrade i mitt huvud. Tror jag till sist somande vid 4 tiden. Min dygnsrytm är helt år helvete med det blir nog bra igen hoppas vi! Vaknade i alla fall idag vid 13 tiden så jag har fått sova ut lite i alla fall.
Det har varit en jobbig dag måste jag säga, det har varit en massa tankar om igår som jag inte kunnat släppa. Och inte bara från igår, de har varit en jobbig helg på många sätt. Känslor som jag hälst hade velat slippa har dykt upp och jag tänker mycke på en periord för några år sedan som jag hälst vill glömma och komma över. Jobbigt när man inte kan kontrollera sina känslor.
Har suttit med gråten i halsen i stort sätt hela dagen utan att veta varför. Minns att jag på dagen satt och tänkte att kan det inte bli kväll snart så jag kan lägga mej i sängen, släcka lampan och bara gråta ut så jag slipper detta.
Har inte orkar göra så mycket idag, har mest gått om kring i mina egna tankar utan att lyssna så mycke vad andra säger.
 
Just nu tycker jag det skall bli skönt att komma bort lite. Skall resa med en mycket nära vän som jag brukar kalla "tryggheten själv" Hon är så lugn och trygg i sig själv att de sprids över till mig, och det behöver jag just nu.
Det blir nog en del gråt och kramar under vår resa men det gör oss bara starkare tror jag.

Kram på er! Ha det bäst!

Syrran och en kompis ville ha med mej ut på en liten trip över en natt eller två. Till en början tyckte jag det var en kul ide men senare kom tankarna igen. Jag kan inte känna mej trygg där borta jag kan inte komma hem om jag känner för det. Ja allt sådant. Det blev för mycket för mej. Jag började gråta, dom fattade ingenting. Till sista fattade dom vel att jag inte kommer med, dom blev vel inte precis glada då jag förstört vår lilla semester. Men jag kan inte gör nånting till det.
Jag grät och grät och dom fattade ingenting. Dom bad mej att berätta vad som var fel, det enda jag fick fram var nånting om att "det finns ingenting att berätta, jag klarar ingenting, inte ens en liten trip med bil och tält." Min kompis vet mycke om mej, men inte ens nära allt. Jag sade till henne att det är så mycke som hon inte förstår eller vet.
Vet inte vad jag skall skriva, känns uselt att inte kunna göra nånting kul utan att allt skall planeras in i minsta detalj.
Just nu känns det som om jag skulle leva i en egen värld där ingen kan förstå hur jag känner, fast jag vet att de finns tuseltals människor där ute som känner som jag. Ibland känns det bra att tänka så fast jag inte hade velat att min värsta fiende skulle måste må såhär dåligt.

Kram på på er och ta hand om varandra!

Den frågan ställer jag mig ofta. Varför blev jag sjuk? Vad har jag gjort för illa för att måsta må såhär dåligt.
Jag tror att man ofta lägger skulden på sig själv. Man tror att man gjort någonting och nu blir man straffad för det.
Jag tänker så ibland fast jag vet att jag inte gjort nånting som skulle orsaka min ångest mm. Jag vet inte orsaken till att jag mår dåligt. Det finns inget i min barndom eller ungdom som jag skulle kunna tänka att orsakar detta. Inget trauma eller så som skulle utvecka ångest. Det ÄR svårare att få behandling mot ångesten då jag inte vet vart den har sitt botten. Man kan inte prata om det då jag inte vet vad det är.
Det är verkligen svårt att må dåligt men inte veta varför.
Någon som känner igen sig?

Kram på er!

Som om det inte vore nog med mina resor, mammas operation, illamåndet och ångesten som jag ständigt får kämpa med så nu ligger också min mormor på sjukhus. Min älskade mormor. Jag vet inte vad hon lider av men nånting i magen är det som är på tok.  Skall snart åka och hälssa på henne.
Det här är mera än vad jag borde klara av just nu. Men jag kämpar för att inte helt gå ner i träsk igen. Jag kämpar för att min familj skall ha det bra. Men just nu känns allt bara så jävla hämskt. Varför måste allt komma på en gång?
Jag kan inte hanskas med så många svåra saker på en gång, jag är inte van vid det.
Vi hörs snart igen!
Sköt om er nu alla! Kram

Nu sitter jag här då igen, klockan är mycket men jag kan inte sova. Har nu läst på en massa angånde operationen så nu känner jag mig lite lugnare i alla fall för stunden. Mycket att fundera på just nu.

Men om det är nånting NI undrar eller funderar över så får ni förståss mer än gärna fråga. Jag svarar gärna.
Då jag är anonym så svarar jag inte på frågor om var jag bor och vad jag heter o så men de fattar ni ju!=)
Om ni inte har blogg eller hemsida så kan jag svara här i bloggen senare.

NU skall jag lägga mig och läsa lite, imorgon är en ny dag med nya utmaningar, måste ha ork och kraft att ta emot dom.
Sov gott nu alla! Kram på er! :)

Ber om förlåtelse för den dåliga uppdateringen men jag har inte velat sitta vid datorn då jag haft kompisar hos mig. Dom vet ju inte om bloggen (Bäst så) och när jag skriver vill jag ha lugn och ro och kunna koncentrera mej till 100 på det jag gör.  Dagarna går så snabbt nu känner jag, hinner inte riktigt med.
Om mindre än två veckor reser jag iväg utomlands, först kommer jag att vara borta i 4 dagar och sendan hemma några dagar för att sen vara borta i 10 dagar. 
Just nu är jag inte så nervös inför resorna, det jag mest är nervös över är att en älskad familjemedlem som inte kommer med på resan skall genomgå en stor operation under min andra resa. Som ni kanske förstår känns det inte så bra att jag är utomlands långt borta hemifrån medan min älskade ligger på operationsbordet. Det är en stor operation men inte livshotande. Måste bara intala mej själv att allt kommer att gå bra och när jag kommer hem två dagar senare åker jag o hälssar på på sjukhuset.
Felet med mej är att jag alltid föreställer mej det värsta. Om någon har lite ont i magen tror jag direkt att det är livshotande. Så just nu känns det riktigt jobbigt.
Jag har pratat med personen i fråga om allt vad rör operationen, och saken är den att jag är nog mera rädd.
För mej betyder ju familjen allt, jag skulle offra mej för att min  familj skall få må bra och vara lyckliga.
Jag ville bara skriva av mej lite om denna sak då jag har tänkt på det mycke den senaste tiden, och det har plågat mej och jag är rädd.
Saken är den att personen är min mamma. Min älskade mamma.
Nu hoppas jag och ber att allt skall gå bra och att mamma skall bli frisk igen.

Kram på er!

Jag vet inte "vad jag vill bli när jag blir stor". Jag vet inte vad jag vill jobba med eller vart jag vill studera.
Jag skulle vilja jobba innom det området jag nu studerar innom men konkuransen är otrolig så att få ett varumärke innom denna bransh värkar just nu omöjlig. Dessutom vantrivs jag i min skola något fruktansvert. Jag får ångest bara av att tänka på att jag måste tillbaka till skolan igen i höst. Mina lärare hatar mej typ för att jag ofta är borta, men dom anar inte hur jag kämpar för att orka ta mej till skolan. Mina vänner och familj tycker jag är lat som inte går till skolan. Om dom bara visste hur jag kämpar så skulle dom nog förstå.
Jag har alltid varit den som tycker att skolan är viktig för min framtid, så därför känner jag inte igen mej och mina tankar att inte vilja gå till skolan.  Jag vill ju egentligen gå i skolan, men jag vet inte vad jag vill studera, det känns som om jag just nu studerar i onödan då jag antagligen inte kommer att jobba innom detta område. Men att hoppa av skolan är inte att tänka på just nu då jag en gång gjort det, och då fick jag nog höra av vänner.
Visst finns det en massa saker jag tycker är intressant men dom kan man bara studera långt borta från var jag bor, och att flytta är omöjligt just nu, så som jag mår nu i alla fall.
Jag får ångest av att tänka på min framtid då jag inte vet hur den ser ut. Jag vill ha allt klart och planerat.

Har haft en god vän hos mig övernatten. Det har hjälpt mej att inte tänka så mycket på hur jag mår. Man har så mycket annat att fundera över och prata om, vilket i mitt fall bara är bra. Att vi låg uppe tills halv 4 och bara pratade och skrattade gjorde gott känner jag.

Under tiden då jag mådde som sämst var jag dålig på att hålla kontakten med mina vänner, hade helt enkelt inte årk till det.  Nu då jag mår liite liite bättre och årken börjar komma tillbaka känner jag hur mycke bättre jag mår om jag får lite omväxling i det vanliga livet. Att träffa goda vänner gör alltid gott.
Har haft lite svårt att träffa vänner då jag är rädd att ångesten skall komma, men många av mina vänner vet hur jag mår och det gör mej tryggare i deras sällskap.

Att jag mår dåligt har också visat för mej vilka som är mina riktiga vänner. Dom vänner som alltid finns där. Dom som tittar dig i ögonen och frågar hur du mår. Dom som bara behöver titta på dej och dom förstår att allt inte är bra. Dom som vill visa dej världen fast dom vet att de kan bli svårt. Dom som helt enkelt kämpar MED dig.
Jag önskar verkligen att alla skall få ha sådana vänner.

Tyvärr finns det ju dom som man tror är riktiga vänner men som sedan visar sig vara riktiga skitstövlar. Dom som drar nytta av att du mår dåligt.

Jag hoppas att alla ni där ute har underbara vänner som ni kan lita på och ha roligt med. Ni ÄR värda det. Kom ihåg det!
Kram på er!

Har egentligen inget att skriva just nu. Det var nån som bad mej att inte klaga så jag skall inte göra det. Om det är nåt ni undrar över eller vill veta om mej så får ni förstås gärna fråga så svarar jag så bra jag kan här i bloggen.
Skall njuta denhär dagen till slut.

Ha de bra, vi hörs snart igen!
Kram

Det lär gå nån magsjuka här i trakten. Att ligga o spy i flera dagar skulle betyda död för mej. Ångesten kommer krypande så fort jag tänker på det. Så fort det går nån magsjuka här så tänker jag genast hur jag skall kunna skydda mig. Att utsätta mej för magsjuka är otänkbart. 
Annors är det ganska lugnt här hemma. Det gillar jag.
Just nu längtar jag facktiskt till mina resor. Tänkte börja packa lite smått då jag vet att jag dagarna före endå inte får nått packat. Försöker övertala mej själv att allt kommer gå så bra och jag kommer inte villa komma hem alls. Men ibland känns de bara omöjligt att åka till ett ställe där jag inte kan känna mej trygg och inte veta att jag kan komma hem om det händer nått.

Fortsättning på föregående inlägg.

Nu känns det inte bra alls. Skall imoron beställa tid till tandläkaren och skall kräva att få bli sövd under hela besöket. Klarar inte dethär annors. Tycker du jag är löjlig? kan tyvärr inget åt det, det är min verklighet just nu. Har inte varit hos tandläkaren på nästan 3 år och jag vet att jag har massor hål + massor början på hål. Kommer inte kunna sova inatt tror jag, så nervös är jag. Inte bara nervös, ångestfull och illamånde kan du skirva upp att jag e också.
Hadde jag haft råd hadde jag nog gått och fixat mina hål med laser. Har tyvärr inte dom pengarna så jag får pinas bara.
Nu tycker du nog att det är en världslig sak att gå till tandläkaren, o visst är det det. För dej kanske. Det finns värre saker det vet jag. Och jag vet att jag överlever detta. Men det är ju inte precis skönt och trevligt.
Jajaj nu skall jag sluta klaga, ta sked i vacker hand, beställa tid och gå o fixa tänderna.
Kommer att vara stolt över mej när detta är över.


______________________________________________________________________________

Update:

Idag då mamma skulle ringa kliniken jag skall gå till loch fixa tänderna till sade dom där att dom har semester ennu i två veckor. Så mamma har nu hela dagen ringt till en massa kliniker (Privata då förståss då kommunala antagligen inte kan söva ner) Men alla jävlar verkar ha semester just NU. Alla kommer i början av augusti och då är jag ju på resa. Vill ju egentligen inte gå till tandläkaren men då jag inte heller vill ha tandvärk under mina resor och måsta gå till tandläkaren i ett främmande land så går jag hälde här hemma. Så om två veckor skall mamma ringa kliniken igen då dom kommer på jobb och så får vi hoppas att jag får en akuttid. Får jag ingen tid före mina resor, jaa, då vet jag inte vad vi gör. Vi hoppas på en akuttid då bara. Håll tummarna för de nu.  Just nu känns det ganska lugnt på tandläkar-skräck fronten då jag vet att jag måste gå nu före jag reser.

Visst är det ganska normalt att ha tandläkarskräck? I alla fall tycker jag att var och varannan har det. Jag har tandläkarskräck, eller kan man kalla det fobi redan? då det gått så långt att jag gör vad som hällst för att slippa gå till tandläkaren.  Nu har det gått FÖR långt och jag är tvungen att gå dit. Men som emetofobiker kan jag säga att det inte är så lätt. Att måsta ligga med munnen öppen och halsen i sån vinkel att man knappt kan svälja är inget jag önskar. Mår illa bara av att tänka på det. Att ha en massa saker i munnen och inte veta vad man skall göra då illamåndet kommer är inte så kul.  Skall definitivt sluta med godis och läsk NU. Dom kommer nog att få söva ner mej tror jag. Jag är nog den värsta patienten en tandläkare kan få. Har någon något tips hur man kommer över tandläkarskräcken? Det vore guld värt!

Fick tidigare en kommentar med ett tips om att försöka att inte alls tänka på hur jag mår. Kan säga att det är lättare sagt än gjort. Men jag har försökt och de har gått ganska bra. Okej nu tänker jag på de men mår bra i alla fall:)
Det ÄR svårt att inte tänka på det när ja blivit van att tänka på de nu så länge varje dag. Hela tiden tankar som "dethär går nog bra" och "ingen panik nu, allt är lugnt". Men visst finns det stunder då jag riktigt kan glömma bort det och det är förståss då jag har riktigt roligt tillsammans med min älskade familj och mina underbara vänner. Just dom stunder tänker jag ofta tillbaka på och längtar till.
Min tanke med bloggen är ju att få skriva av mej och förståss kanske ha turen att hitta likasinnade som känner samma som jag. Att hitta nån att prata med och kanske till och med hjälpa varandra vore ju inte helt fel eller hur?

Jag vill också tacka er för dom fina kommentarerna. Det värmer i mitt hjärta att veta att det finns så underbara medmänniksor där ute. Ni är guld värda.

Ta nu hand om er så hörs vi snart igen!
Kram på er.

Tycker det är så ledsamt att man måste gå in till andras bloggar och skiva elaka kommentarer till en person man inte ens känner. Jag fick idag min första elaka kommentar av en person som tydligen bor i stockholm. Lite trist dedär.
Förståss var denna person anonym på det sättet att den kallar sig "arne". Att kalla mig Emo är nog ganska långsökt enligt mej. Vet du vad emo är? Känner du mej kanske? Jag förstår att det är lätt för många att kommetar elakt i en blogg som handlar om  en person som redan har det svårt.

TYCKER DU DET ÄR VÄRT DE? ATT SPARKA PÅ EN SOM REDAN LIGGER?
Har du ingen skam i kroppen?

Nu sitter jag här igen och mår illa samtidigt som ångesten maler sönder mej. Hällst av allt hadde jag bara gått gråtandes till pappa och sakt att jag inte årkar med dethär mera. Men jag kan inte, jag vill ju klara dethär själv.
Jag vet inte ens mera vad jag skall skriva. illamåendet hadde nog varit bättre om jag ätit nånting annat än två knackorvar och lite potatissallad idag, men just nu vill jag absolut inte se mat heller. Men imoron tar ja igen det o äter gott.
Imoron skall jag nog ta mej till jobbet fast jag häldre hade varit hemma.
Nu när jag tänker på att jag om några vcekor skall resa på en lång semester känns det inte bra alls. Tar fast mej själv med att fundera på olika orsaker jag kan komma på för att slippa åka med. Lite löjligt kan tyckas men det är min verklighet. Just nu känns det som att jag inte klarar det men samtidigt vet jag att det är bättre imoron på dagen men mot kvällen blir de igen samma sak som nu.
Finns det egentligen en normal människa som ser med fasa på semestern? Skulle inte tro det.

Steg upp först vid halv 2 idag, kännde att jag behövde lite sömn efter en tung helg. Stannade hemma från jobbet och har legat i sängen största delen av dagen. Ångesten och illamåendet har gjort sig påminda hela dagen. Lite mat har ja dock fått i mej efter många om och men...
Pappa har tjatat att jag måst äta nånting men för en som inte vet hur de känns att pinas med illamåendet mest hela tiden så är det lätt och säga. Fick tidigare medicin för mitt illamående men då det visade sig att illamåndet blev bara värre då den medicinen blandades med mina ångestdämpande så fick jag sluta med den.
På tal om illamåndet så har jag många gånger funderat på hur det skall gå den dagen jag hittat en man och vill ha barn.
Att må illa och spy på morgonen i många många veckor är inget jag i dagsläget skulle klara av. Så just nu är det inte aktuellt att ens fundera på barn i framtiden sålänge det inte finns läkemedel mot detta. Får bara hoppas att jag får bli frisk från detta.  Har många gånger också tänkt att ångesten klarar jag av då jag får lugnande men illamåendet klarar jag inte av.

Satt idag och funderade hur mitt liv kommer att se ut när jag blir frisk någongång (om jag blir det?). Ibland är det riktigt skönt att bara kunna sitta och drömma sig bort till ett fint hus, en underbar man och kanske två barn, en fin trädgård och sist med inte minst hälsa och lycka. Kan sitta länga och fundera på sånt tills jag kommer tillbaka till verkligheten. En verklighet jag hälst hade sett lite annorlunda. Hälsa är inget jag tar förgivet och inte lycka heller. Visst finner jag lycka varje dag och ofta men då man mår riktigt dåligt så kan jag inte se dom fina stunder som jag då kanske borde tänka på. Och även om jag tänker på min lycka att få ha en underbar familj och underbara vänner så går det inte alltid att övertala ångesten att försvinna.
Jag hoppas att ingen tycker att jag är jobbig och gnällig, de vill jag absolut inte vara. Jag vill heller inte att någon skall tycka synd om mej, det var inte därför jag startade bloggen. Det är b.la därför som jag är anonym, jag vill inte att männiksor som känner mej hittar hit och sedan får veta allt och hela sanningen. Jag är en person som inte vill vara i vägen. Jag vill inte förstöra för någon. Jag vill ju bara väl. Dock vet jag att min ångest har förstört mycke för mig och mina nära. Det finns massor som vi fått inhibera pga min ångest som styr och ställer.  Därför håller jag allt detta innan för mej, jag vill inte att människor jag känner skall behöva oroa sig att jag inte mår bra. Mina närmaste vet att då jag inte mår bra så då berättar jag det för dom.  Om jag blir frisk så då tammefan ska jag leva det liv jag nu har fått lägga undan pga av ångest, emetofobi och social fobi. Då skall jag kompensera allt jag är skyldiga mina kära, sådant som jag nu inte är kapabel till. 
Men jag kämpar för att få just det lyckliga slutet jag drömmer om varje dag.

Kram och ta hand om varandra.

Dom senaste dagarna har ja gått omkring o varit trött mest hela tiden. Nätterna har blivit långa för mej då ja inte kunnat sova. Jag är hur trött som hällst men somnar enndå inte fören småtimmarna. Dethär e ju jobbigt då jag enndå VILL sova och sen kunna vara pigg och glad på dagarna så jag skulle årka umgås med familj och vänner. Har någon något bra tips hur man lätt somnar?
Min största mardröm är ju förståss att vakna mitt i natten och bara måsta springa ti Wcn och spy. Det har hänt några gånger i min barndom och de har blivit som ett stort trauma. Jag skulle dö om det skulle hända. Därför är det lite svårt att somna då jag ligger och funderar "mår jag inte lite illa nu eller inbillar jag mig?" Jobbigt.
För 1½ år sen då jag mådde som sämst fick jag sömnmedicin för mina sömnproblem. Då min läkare skrev ut dom sa hon att mitt största behov då var att få sova en hel natt ordentligt då jag under många veckor sovit få timmar per natt och då ja sovit så var de orolig sömn. Efter en tid sov jag igen bra och mamma ville att jag skulle sluta med sömnmedicin då den är så beroendeframkallande. Efter dess har jag sovit ganska bra men nu under en tid har jag märkt att min sömn blivit allt oroligare. Detta kan ju förståss bero på den stress jag tar för mina resor i slutet av sommaren.
Otroligt jobbigt då jag vill årka på dagarna.

Som jag tidigare skrev så har jag svårt med platser där jag inte kan känna mej trygg, i slutat av denhär sommaren kommer jag att få en stor utmaning. Jag kommer att resa bort i sammlagt 14 dagar till två olika ställen. Min ångest kommer att göra att jag helt säkert sitter hemma många kvällar och gråter och vägrar att åka, jag vill bara vara hemma där jag känner mej trygg. Det är på kvällarna som ångesten kommer, jag vill inte åka, jag kan inte. Men när jag vaknar är allt bra (oftast) och jag längtar tills jag kan åka och vill bara packa. Det är svårt att årka med två sinnesstämningar. En som är den starkaste personen i världen utan ångest mm. Och den andra som bara vill ligga i sängen och gråta för att jag inte klarar nånting. Det går inte att förklara hur det känns att ena stunden längta sönder sig till nånting för att i andra stunden ligga och gråta och vägra att åka.
Dessutom fick jag inte mina recept förnyade (okei de var mitt fel för jag missade när min läkares semester började) så här sitter jag nu i pisset nästan utan medicinen som gör att jag klarar mej och kan leva ett någorlunda normalt liv.
Visst kan jag ringa psyk-akuten och be om att få de utskrivet men jag vet att min läkare inte gillar det. men måst jag så måst jag, får se hur de blir med den saken. Skall försöka klara dethär.