Kampen om livet

Minns inte om jag någonsin nämnt att jag inte har någon pojkvän, inte för att de stör mig egentligen men kan ju berätta i alla fall VARFÖR jag inte har någon pojkvän. En sak som pinar mej massor då jag dels mår dåligt av det.
När jag började högstadiet träffade jag en kille och vi blev ganska snart tillsammans. Allt var verkligen underbart och vi trivdes tillsammans.När vi hadde varit tillsammans i nästan två år började min kille bete sig konstigt och ta allt mera avstånd från mej, jag fattade ju ganska snabbt att nånting fel men vågade ingenting säga då jag viste att han då skulle lämna mej. Han kunde vara borta flera nätter utan att höra av sig och ha telefonen avstängd. Han skämdes dock inte utan berättade att han varit hos en flickkompis övernatten (hon har dock bröder som han också umgicks med). Jag vågade inte säga att såhär kan du inte göra, du väljer mej eller henne, han skulle ha valt henne. De fick hålla på och ja skyllde mej själv och tog förgivet att nånting var fel på mig. Efter en tid, då vi nästan varit tillsammans i två år skickade han ett sms där han berättade att han vill göra slut och att han hoppas att jag förstår honom.  Vad skulle jag förstå? att han inte ville ha mej mera? att jag inte var bra nog för honom? Jag tog det hårt men ville inte visade för någon, alla trodde att jag lätt kom över honom men icke. Efter en tid kröp han till korset och ville ha mej tillbaka. Dum som jag var trodde jag att han hadde förändrats och verkligen ville börja om pånytt. Vi hadde de bra en tid men snart blev han likadan igen. Han hörde inte av sig och var konstig mot mig. Jag var inte längre en del av hans liv utan bara nånting han kunde komma till när han ville ******. Jag kunde ingenting säga utan stog ut. Jag ville ju inte mista den skitstöveln. Alla trodde vi hadde de super bra och var lyckliga, ingen visste hur det egentligen var. En söndag skickade han igen ett sms till mej där de stod nånitng i stil med "Jag vet att jag borde komma hem till dej eller nånting men jag har inte tid, jag vill göra slut." kort och konsist, efter över två år tillsammans har han mage att göra slut på sms. Jag fattade ju att de var bäst såhär i alla fall, jag ville inte vara hans KK. Jag älskade honom högt fast han betedde sig som en skit. Någon vecka senare fick jag höra att han hadde ny flickvän. Fick senare höra att dom träffats bara dagarna efter att han gjorde slut.
Efter någon månad träffade jag den snällaste och mest ödmjuka killen i världen och vi blev snabbt tillsammans. Allt blev dock inte som jag trodde det skulle gå. Jag klarade inte av att stå ut med tanken på att bli sårad igen. Vi gjorde slut men förblev vänner. han fattade att jag inte klarade av det.  Efter det har jag inte vågat träffa killar på det sättet, jag har en massa killkompisar men mer än det klarar jag inte av. Jag har försök men inte klarat de. Mina försök har alltid slutat i djup ångest och tankar på att jag inte duger. Jag har deffinitivt haft känslor för killarna i fråga men varit så rädd att bli sårad att jag inte kunnat ta steget fullt ut och börja ett nytt förhållande. Att bli sårad av den man älskar är det värsta jag varit med om. Jag vet att de kommer att ta länge innan jag vågar inleda ett förhållande då jag inte skulle klara av att bli sårad igen. Killen i fråga och jag har fortfarande kontakt nu och då, från min sida är det dock mycket kallt. Jag vill inte träffa honom men endå stöter vi på varandra ibland. Vad han inte vet och aldrig kommer att få veta är att det är hans fel att jag inte kan tänka på killar som nånting jag skulle kunna lita på. Han har skrapat sår innom mej som aldig kommer att läka.