Lustigt!
Jag vet ju att jag i nuläget inte klarar av det men kan förståss endå inte sluta drömma om att någongång bli frisk och kunna flytta ihop med drömkillen och bilda familj. Just nu känns det väldigt avlägset men de piggar upp att ibland få drömma sig bort. Jag kommer deffinitivt inte sluta kämpa förän jag är helt frisk. Och det hoppas jag att ingen annan gör heller, vi blir friska om vi vill det och kämpar för det. Alla är värda ett liv utan ångest social fobi mm.
Hej hej! Social fobi är verkligen vanligare än folk verkar ha uppfattat. Min sociofobi blommade ut till fullo på högstadiet - jag var nära att praktiskt taget svimma och liknande panikångestsymptom om jag var tvungen att ¤ta plats¤ i klassen genom exempelvis en muntlig redovisning. Jag hade bara en enda kompis, för det var det enda jag klarade av att ¤underhålla¤ så att säga. Fester och annat gästade jag givetvis inte, det var otänkbart. Sociala signaler och koder finner jag kryptiska än idag och har svårt att anpassa mig till. MEN. Det har blivit bättre med åren. Skulle säkert gå fortare om jag sökte hjälp, men även utan det, så tycks det gå framåt. Jag klarar fortfarande inte större saker som att prata inför många människor och sådant och det kan fortfarande kännas nervöst och lite jobbigt när man går någonstans där man inte känner folk, men jag inser varje gång att man överlever och världen gick inte under den här gången heller och det blir lite lättare varje gång. Så länge man utsätter sig med jämna mellanrum. Och jag har fått min socionomexamen. "Socialt arbete". Hur galet är inte det för en sociofob! ;P
