Kampen om livet

Satt idag och funderade hur mitt liv kommer att se ut när jag blir frisk någongång (om jag blir det?). Ibland är det riktigt skönt att bara kunna sitta och drömma sig bort till ett fint hus, en underbar man och kanske två barn, en fin trädgård och sist med inte minst hälsa och lycka. Kan sitta länga och fundera på sånt tills jag kommer tillbaka till verkligheten. En verklighet jag hälst hade sett lite annorlunda. Hälsa är inget jag tar förgivet och inte lycka heller. Visst finner jag lycka varje dag och ofta men då man mår riktigt dåligt så kan jag inte se dom fina stunder som jag då kanske borde tänka på. Och även om jag tänker på min lycka att få ha en underbar familj och underbara vänner så går det inte alltid att övertala ångesten att försvinna.
Jag hoppas att ingen tycker att jag är jobbig och gnällig, de vill jag absolut inte vara. Jag vill heller inte att någon skall tycka synd om mej, det var inte därför jag startade bloggen. Det är b.la därför som jag är anonym, jag vill inte att männiksor som känner mej hittar hit och sedan får veta allt och hela sanningen. Jag är en person som inte vill vara i vägen. Jag vill inte förstöra för någon. Jag vill ju bara väl. Dock vet jag att min ångest har förstört mycke för mig och mina nära. Det finns massor som vi fått inhibera pga min ångest som styr och ställer.  Därför håller jag allt detta innan för mej, jag vill inte att människor jag känner skall behöva oroa sig att jag inte mår bra. Mina närmaste vet att då jag inte mår bra så då berättar jag det för dom.  Om jag blir frisk så då tammefan ska jag leva det liv jag nu har fått lägga undan pga av ångest, emetofobi och social fobi. Då skall jag kompensera allt jag är skyldiga mina kära, sådant som jag nu inte är kapabel till. 
Men jag kämpar för att få just det lyckliga slutet jag drömmer om varje dag.

Kram och ta hand om varandra.