Kampen om livet

Ber om förlåtelse för den dåliga uppdateringen men jag har inte velat sitta vid datorn då jag haft kompisar hos mig. Dom vet ju inte om bloggen (Bäst så) och när jag skriver vill jag ha lugn och ro och kunna koncentrera mej till 100 på det jag gör.  Dagarna går så snabbt nu känner jag, hinner inte riktigt med.
Om mindre än två veckor reser jag iväg utomlands, först kommer jag att vara borta i 4 dagar och sendan hemma några dagar för att sen vara borta i 10 dagar. 
Just nu är jag inte så nervös inför resorna, det jag mest är nervös över är att en älskad familjemedlem som inte kommer med på resan skall genomgå en stor operation under min andra resa. Som ni kanske förstår känns det inte så bra att jag är utomlands långt borta hemifrån medan min älskade ligger på operationsbordet. Det är en stor operation men inte livshotande. Måste bara intala mej själv att allt kommer att gå bra och när jag kommer hem två dagar senare åker jag o hälssar på på sjukhuset.
Felet med mej är att jag alltid föreställer mej det värsta. Om någon har lite ont i magen tror jag direkt att det är livshotande. Så just nu känns det riktigt jobbigt.
Jag har pratat med personen i fråga om allt vad rör operationen, och saken är den att jag är nog mera rädd.
För mej betyder ju familjen allt, jag skulle offra mej för att min  familj skall få må bra och vara lyckliga.
Jag ville bara skriva av mej lite om denna sak då jag har tänkt på det mycke den senaste tiden, och det har plågat mej och jag är rädd.
Saken är den att personen är min mamma. Min älskade mamma.
Nu hoppas jag och ber att allt skall gå bra och att mamma skall bli frisk igen.

Kram på er!