Vänner för livet.
Under tiden då jag mådde som sämst var jag dålig på att hålla kontakten med mina vänner, hade helt enkelt inte årk till det. Nu då jag mår liite liite bättre och årken börjar komma tillbaka känner jag hur mycke bättre jag mår om jag får lite omväxling i det vanliga livet. Att träffa goda vänner gör alltid gott.
Har haft lite svårt att träffa vänner då jag är rädd att ångesten skall komma, men många av mina vänner vet hur jag mår och det gör mej tryggare i deras sällskap.
Att jag mår dåligt har också visat för mej vilka som är mina riktiga vänner. Dom vänner som alltid finns där. Dom som tittar dig i ögonen och frågar hur du mår. Dom som bara behöver titta på dej och dom förstår att allt inte är bra. Dom som vill visa dej världen fast dom vet att de kan bli svårt. Dom som helt enkelt kämpar MED dig.
Jag önskar verkligen att alla skall få ha sådana vänner.
Tyvärr finns det ju dom som man tror är riktiga vänner men som sedan visar sig vara riktiga skitstövlar. Dom som drar nytta av att du mår dåligt.
Jag hoppas att alla ni där ute har underbara vänner som ni kan lita på och ha roligt med. Ni ÄR värda det. Kom ihåg det!
Kram på er!
Läs här. En rättelse på korkade Kissies påstående att Rädda barnen stoppar 85% av alla intjänade pengar i egen ficka.
http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.10546461#kommentera
Fin blogg!
Hej!
Just nu har jag en utlottning där du kan vinna 100kr.
Hoppas du vill vara med! :)
Kram,
Emma
Det stämmr in på mig det där med vänner,,jag orkar inte, och är rädd för att få ångest, å andra sidan är det inte många som vet.
Men visst gör det mycket av att få träffa en vän? :)
Snå stunder går bra och jädrar vad man pratar av sig :)
Nja, lite tvärtom. jag hade nog velat vara mindre kontrollfreak. visst, jag slappnar av om jag har koll på allt. Men sen kanske något inte går enligt planerna..öhm..som att jag tänker ta bussen 7.25, den tar 25 minuter och skolan började 7.55, så det var exakt så jag skulle hinna med den.. men när den var försenad var jag så oerhört stressad så det fanns inte. Okej, nu går jag inte i skolan mer, men du förstår vad jag menar va?
Alltså.... jag har jätte svårt i sociala stunder och om folk kommer fram för "fort" Så får jag panik. Typ i köer och sånt. Jag blir jätte arg och skadar dom nästan (nejdå) men nästan.
Ush vad jag hatar mig själv... det har hänt saker som har gjort att jag har blivit så här.
Fyfan att alltid känna hat.. hat mot livet.
