Kampen om livet

 Kan nästan säga att om man möter mej på gatan så ser jag ut som vem som hällst, jag e liksom inte dendär typen som man svänger sig om för att kolla på. Jag smälter helt enkelt in i mängden. Man ser inte på mej hur jag mår egentligen, i vissa situationer trotsar jag ångesten och klistar på ett leende. Jag vill inte att människor skall tycka synd om mej. Däremot är jag tacksam för att jag har dom vänner och familjen som ser att jag mår dåligt fast jag hur försöker att le. Och jag är glad att dom förstår mej i alla situationer. 
Visst finns det stunder då ja sitter och funderar är det verkligen värt att leva såhär? med ångest som ett handikapp i de vardagliga livet. Dom gånger jag mått riktigt dåligt och suttit och gråtit över mitt "tragiska" liv försöker jag tänka hur mycke bra jag har och på dom människor som har det så mycke värre. Hur många människor som bryr sig om mej och att jag bor i ett land där jag kan få den bästa hjälp som finns. Tyvärr är det ofta så att ångesttankarna styr över dom fina tankarna på det goda som finns.

Idag har det varit en ganska bra dag, har fått umgås med som som betyder aldra mest för mej, min familj. Dock kommer mina ångestkänslor alltid till kvällen och de gör att jag ofta ligger och grubblar långt in på natten. Har tidigare ätit sömnmedicin för detta men har slutat då jag inte i såhär unga år vill bli beroende.

När jag vaknade idag kände jag WOW idag är allt bra, ingen kan stoppa mej. Jag var full av livsgjädje och hoppades på att det alltid skulle vara så. Lite konstigt dedär att man ibland kan få den känslan att nu har jag besegrat ångesten, fast man vet att man inte kan göra det över en natt liksom. Jag längtade faktiskt en gnutta till en planerad semester som jag tidigare sett på med fasa. Nu mot kvällen sitter jag här igen, hjälplös med en massa tankar. Sitter och funderar vad som händer om min läkare vägrar förnya mitt recept med lugnande läkemdel, måste jag då stanna hemma från semestern? eller vad? Men o andra sidan har han vel inget val än att förnya mitt recept, han är min läkare jag är hans patient, jag behöver medicinen för att klara mej och leva ett  någorlunda normalt liv och han vet hur mycke den hjälper mej.
Vad han inte vet och vad jag hoppas att han inte kommer att få reda på är hur mycke jag överkonsumerar mina mediciner, att jag behöver ta mera än vad min läkare har ordinerat kan jag inte göra nånting till. Dessutom står det 1 tablett vid behov. Om jag har behov tre gånger till dagen då är de så.  Okej nu blev de råddigt men ni fattar, pointen var att jag måste få mitt recepet förnyat innan min semester.

Skummade igenom en gammal SOLO och fastnade för en insändare med rubriken "Besegra deppet"  En läsverd inseändare deffinitivt.
Såhär lät den:

" Att vara ung är inte enkelt. Det var det inte heller för mig. Större delen av mitt tonårsliv har kantats med depression,ätsrörningar, alkoholproblem, otaliga ångestattacker, tårar, tårar och tårar. Jag trodde att livet alltid skulle vara så. Men någonting höll mej kvar, Och det är jag otroligt glad för idag. Att jag lät den lilla gnutta hopp om en bra framtid göra sig hörs genom mörkret.Men jag trodde aldrig att livet skulle kunna visa sig vara så bra. I depressionens mörker såg jag inte allt det fina omkring mig. Men med hjälp av terapi,medicinering och en hel del envishet kan jag nu säga att jag är frisk. Och till min förvåning upptäckte jag mig ha blivit en riktigt glad och rolig, livsnjutande person. Jag tror tyill och med att erfarenheten av att ha varit deprimerad har gjort mig till en ennu gladare person än vad jag annors skulle vara. Lycka är ingen självklarhet för mig, inget jag tar för givet. Därför är varje uppriktigt skratt som kommer från mej en seger, och jag ler en extra gång för mig själv. Jag behöver inte spela glad längre. Och varje gång känner jag mig så stolt över mig själv. Jag klarade det. Jag är värd att vara lycklig. Och jag vill säga det samma till alla som är deprimerade. Ni är värda att må bra! Det är en vanlig sjukdom, och det GÅR att bli frisk, även om det inte känns så. Var heller inte rädd för att söka hjälp från andra. Det är värt det. DU är värd det!"


Jag önskar verkligen jag själv om  några år kunde skriva en sådan insändare, om man då räknar bort ätstörningar och alkoholproblem som jag tur inte har.
Artikelt är så sann känner jag. Man kan inte tro att det nånsin skall bli bra igen , fast man vet att kommer att bli bra, man måste bara kämpa lite för det.  Man måste våga söka hjälp. Artikeln var verkligen super bra. Den fastnade verkligen och jag känner igen mej.

Då ångesten under en kort tid varit ganska mild har jag haft de underbart. Känns skönt att den kan vara borta under några dagar, men tyvärr är de ofta så att då den varit borta i några dagar kommer den allt starkare då den kommer tillbaka. Just nu sitter jag bara här och funderar vad fan jag skall göra. Jag vill kunna längta till nya utmaningar och äventyr men de gör jag inte, ja ser på dom med fasa och undrar hur jag skall överleva. Jag har svårt att lämna mitt trygga hem, här har jag ju allt. Jag gjorde en gång det misstaget att jag packade mina saker och flyttade, i 8 veckor klarade jag mej men sen sa mitt psyke stopp. Skulle nästan kunna säga att jag har ett trygghets handikapp, kan inte åka någonstans utan att veta att jag kan känna mej trygg där, veta att där finns sjukvård vid behov och sen att alla som är hemma har det bra och är trygga. Lite jobbigt då varje semester måste vara planerad och burkar med lugnade läkemedel skall finnar innom räckhåll hela tiden. För mej är dethär verkligen ett handikapp då allt kretsar runt min ångest och hur jag skall hantera den i alla situationer.
Blä för ångest!

Hei!

Det här känns svårt. Jag vill ha en anonym blogg där jag kan ventilera mina tankar om min situation. Jag lider av panikångest,emetofobi och social fobi,en kombination som kan vara mycke svår att hantera då illamåendet alltid kommer i samband med ångesten som ofta kan komma i samband med stora folkmängder eller platser där ja inte känner någon.
Jag har från tidigare en blogg där ja inte är anonym men då ja har mycke svårt att erkänna att jag mår dåligt så kan jag inte på samma sätt skriva om det där.
Jag tänkte att bloggen kan vara ett bra hjälpmedel för mej i kampen om att få mitt riktiga liv tillbaka. Jag har tidigare varit en glad och lycklig person som tycker om att festa och umgås med vänner osv. Men sen jag blev sjuk har allt detta blivit en sällsynt företeelse. Dom få gånger jag klarat av sådana situationer får jag vara rikigt stolt över mej själv. Min familj vet om hur jag mår till en viss grad, ofta då ja mår dåligt håller jag de för mej själv, jag vill inte oroa min familj. Jag får den bästa hjälp med specialist läkare, psykolog, mediciner mm. Men nånting fattas där och de är de jag måste hitta innan jag kan leva ett normalt liv utan ångest och mediciner varje dag.
Känner ni att ni är i samma situation får ni gärna lämna en kommetar. Känns alltid bättre att veta att man är flera om dom svåra sakerna här i livet!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!