Kampen om livet

 Kan nästan säga att om man möter mej på gatan så ser jag ut som vem som hällst, jag e liksom inte dendär typen som man svänger sig om för att kolla på. Jag smälter helt enkelt in i mängden. Man ser inte på mej hur jag mår egentligen, i vissa situationer trotsar jag ångesten och klistar på ett leende. Jag vill inte att människor skall tycka synd om mej. Däremot är jag tacksam för att jag har dom vänner och familjen som ser att jag mår dåligt fast jag hur försöker att le. Och jag är glad att dom förstår mej i alla situationer. 
Visst finns det stunder då ja sitter och funderar är det verkligen värt att leva såhär? med ångest som ett handikapp i de vardagliga livet. Dom gånger jag mått riktigt dåligt och suttit och gråtit över mitt "tragiska" liv försöker jag tänka hur mycke bra jag har och på dom människor som har det så mycke värre. Hur många människor som bryr sig om mej och att jag bor i ett land där jag kan få den bästa hjälp som finns. Tyvärr är det ofta så att ångesttankarna styr över dom fina tankarna på det goda som finns.

Idag har det varit en ganska bra dag, har fått umgås med som som betyder aldra mest för mej, min familj. Dock kommer mina ångestkänslor alltid till kvällen och de gör att jag ofta ligger och grubblar långt in på natten. Har tidigare ätit sömnmedicin för detta men har slutat då jag inte i såhär unga år vill bli beroende.