Kampen om livet

För mycke tankar så det nog inte rymms i ett inlägg. Har under dagen och kvällen kännt mej hjälplös. Inte vetat vad jag vill eller hur jag vill.
Har ofta svårt att sätta mej själv i första rum. Tänker ofta FÖR bra om andra och vill alla andras bästa före mej. Dethär gällder dock främst min familj. Har tidigara sagt det och jag säger det igen, jag skulle offta mitt liv för att mina nära och kära skall ha det bra. Mitt eget lidande kan jag hantera om jag måst, men att måste se på då andra mår dåligt kan jag inte hantera, att bara stå där brevid totalt hjälplös söndrar mig. Att måsta se på då en kär person bara tynar bort framför ögonen på mej och jag kan ingenting göra har jag varit med om redan två gånger och det vill jag aldig uppleva mer. Det river i mitt hjärta och jag klarar det bara inte. Det här är nog ganska normalt då inge vill se sina nära och kära må dåligt och till sist lämna detta jordeliv.
Men att dagligen måsta gå i dom tankarna som söndrar mej går bara inte. Att måste tänka hela tiden hur alla mår och hur gärna jag vill tillbringa mera tid med dom alla och få dom att känna sig älskade av just mej. Jag vill helt enkelt att alla omkring mej skall få må bra, hur jag mår är en bisak i detta sammanhang.
Jag tror att problemet i detta är att jag bryr mej för MYCKE. Jag borde kunna slappna av och tänka att ingen mår bättre av att jag mår dåligt över att fundera på hur dom mår hela tiden (okei detdär blev råddigt men ni fattar). Jag vill ju kunna må bra och kunna visa dom all kärlek som finn innuti mej. Jag vill kunna älska mina nära och kära på ett sätt som är hälsosamt för mej.