Kampen om livet

När jag vaknade imorde kände jag att jag bara inte årkar gå till skolan. Hadde inga krafter alls. Inga krafter att årka med nånting. Pappa blev besviken då han märkte att jag inte åkt till skolan. Jag vill så gärna att han och alla andra skall förstå mej men det är inte så lätt att berätta för någon hur man känner och ennu vänta att dom skall förstå. Nog förstår jag att mina föräldrar och familj oroar sig för att jag inte klarar av skolan, vilket jag inte heller gör just nu, men jag vill inte att dom skall behöva oroa sig, jag klarar mig.  Men jag märker ju hur personer i min nähet anser mej som lat osv då jag inte är i skolan. Om dom bara visste hur jag känner. Dom onda orden och sårande blickarna blir för mycke för vem som hällst. Jag har gett upp hoppet för länge sen att någon skall förstå mig. Jag klarar int av denhär pressen längre till. Om inte nånting ändras snart ger jag upp, för alltid.