Länge sen sist!

Det var int igår jag uppdaterade här. Jag lever vidare fortfarande. Kämpar med både ångest och illamående stort sett varje dag ennu.
Just nu är jag lycklig i ett förhållande med en man jag tycker mycket om. Efter många om och men gav jag det en chans. Kärleken är fin. Den är värd att satsa på. Min fina Pojkvän vet hur ja mår och han stöttar mej.
Stundvis har jag tvivlat på om jag klarar detta eller inte men jag vill inte ge upp så lätt,jag vill verkligen det här och mina känslor är så starka.

Mitt största problem nu är maten. Jag vet inte varför. Jag är hungrig stort sett hela tiden men så fort jag äter nånting kommer illamåendet. Jag mår illa tills jag blir hungrig igen. Fatta vilken ond cirkel.
Sen jag sist uppdaterat har jag gått ner 10 kg pga illamåendet. Och jag har aldig varit stor så nu får jag ofta höra att jag är allt för smal och att jag måste äta. Jag kan förstå att det är lätt för en utomstående att säga att jag måste äta. Och visst vill jag äta. Jag vill inte gå ner kg efter kg. Men vem vill må fruktansvärt illa efter varje måltid? Jag vet att jag måste äta men jag ser bara ingen njutning i maten då jag vet hur dåligt jag mår efteråt.

Jag skall kämpa vidare för kärlekens och familjens skull.
Många kramar! //

Jag gjorde mitt bästa!

Igår var jag och några kompisar ute och festade. Jag hadde väntat på det jätte mycke och visste att de skulle bli kul, det blev det visserligen också. Som jag tidigare nämnt så är jag rädd för att inleda ett förhållande i och med att jag är så rädd för att bli sårad.Jag är rädd för att bli stämplad som en som inte duger som flickvän osv. ni fattar.
Så igår när vi var ute så var där med oss en kille som jag under en tid varit intresserad av. Huruvida han är intresserad av mig kan jag inte säga men med hans kroppsspråk så tolkade jag att det finns nånting i luften.
Till en början tyckte jag det var roligt och spännande hur det skulle utvecklas men samtidigt ville jag inte att det skulle utvecklas.
Så fort vi blev ensamma vid bordet kom ångesten på mig som stora hus. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara satt där och försökte undvika hans blick. Vi satt tilsammans stort sett hela kvällen och hadde riktigt roligt.
Jag hadde så gärna gjort ett första steg men jag kunde inte. Jag vågar inte. Jag vill ju så gärna med det bara inte går.

Jag försökte verkligen att stänga ute känslorna med det gick inte.
Jag gjorde mitt bästa med dethär går inte.

Lyssna på denhär!

Denhär låter är såå fin och ni som sett på "Så som i himmelen" känner nog igen den!
Gå till youtube och lyssna på as it is in heaven(så som i himmelen) -Gabriellas sång!
Den är verkligen såå fin och jag lyssnar ofta på den!
KRAM

Ber er om hjälp!

Jag har ett minne av att jag någon gång berättat att jag tycker att det alltid är nånting jag funderar över. Jag menar är det inte någon resa jag är orolig för så är någon sjuk eller så mår jag bara själv riktigt dåligt.
När skolan började tänkte jag att nu tar jag dethär från början. Jag skulle ta mig själv i första han! Tror ni det belev så? Nej.
Just nu är det mina wc-bekymmer som hindrar mej från ett vanligt liv. Att jag inte vill åka hemmifrån för att jag är rädd för att inte kunna gå på wc är inte lätt. Vad gör man mot detta?
Är det någon som varit mer om något liknande? jag skulle mer än gärna få kontakt med någon som har eller varit med om samma!
KRAM

Riktigt trött!

Hadde idag träff med min psykolog, vi gick igenom lite hur jag mår och så vidare. Vi har tidigare diskuterat att jag är för "snäll", jag har svårt att säga nej och rädd att göra männsikor illa. Jag handlar ofta på ett sätt som sårar mig själv men inte andra. Ofta tänker jag att jag skiter i hur jag själv mår sålänge alla andra mår bra. Min psykolog tipsade i alla fall om en bok han ville att jag skulle läsa, boken är på finska och titeln var vel nånting i stil med "Av snällhet sjuka" rent översatt av mig!=) Människor har där beskrivit hur dom sårat sih själva för att andra skall ha det bra. Mångas öden men också mycket annat han gärna ville att jag skulle läsa. Skall beställa hem den boken.

Annors inte mycket idag. Mår stundvis kraftigt illa och har haft huvudvärk stort sett hela dagen. Tog en sovmorgon idag då jag inte kunde sova igår, låg och grät i timmar innan jag fick tag på sömnen. Idag samma sak, gråten i halsen hela dagen och känner att dethär inte går mer.
Var i alla fall med mamma och hämtade ut medicin då mina var slut. Hoppas på bättring.

KRAM!

Man blir inte frisk på en vecka!

Jag har märkt att då jag mått bättre under en kortare periord så tror plötsligt alla att jag mår hur bra som hällst och aldrig kommer må dåligt igen. Jag märker hur min familj och mina vänner inte läser mina signaler lika bra som tidigare då dom TROR att jag mår bra. Just nu känner jag att jag inte ens orkar berätta för dom hur dåligt jag mår just nu då jag inte tror att dom tar mej så allvarligt som dom borde. Dom verkar så upptagna med sina liv och bekymmer att dom inte har tid att reflektera på hur jag och andra mår. Samtidigt vet jag ju att dom HOPPAS och VILL att jag skall må bra och vara lycklig.
Visst är jag lycklig och glad stundvis varje dag och jag ser varje dag många ljusa och glada stunder som jag försöker att tänka tillbaka på då jag mår dåligt men av erfarenhet vet jag att ångestkänslorna är starkare än lyckokänslorna och det måste jag få slut på innan jag kan börja hantera mina känslor.

Tag hand om varandra och krama lite extra!
Styrka till er!

Lättnad!

Stämningen blev lite lättare här hemma efter att jag växlat några få ord med pappa om morgondagen. Dock känner jag hur besviken han är då jag inte varit i skolan. Jag vill så gärna vara den duktiga flicka som alla föräldrar vill ha. Men just nu klara jag inte det.
Fasar redan för nästa vecka men jag skall försöka kämpa mej igenom den. Usch!

Hörs mera senare! Många kramar!

Förvirrad!

När jag vaknade imorde kände jag att jag bara inte årkar gå till skolan. Hadde inga krafter alls. Inga krafter att årka med nånting. Pappa blev besviken då han märkte att jag inte åkt till skolan. Jag vill så gärna att han och alla andra skall förstå mej men det är inte så lätt att berätta för någon hur man känner och ennu vänta att dom skall förstå. Nog förstår jag att mina föräldrar och familj oroar sig för att jag inte klarar av skolan, vilket jag inte heller gör just nu, men jag vill inte att dom skall behöva oroa sig, jag klarar mig.  Men jag märker ju hur personer i min nähet anser mej som lat osv då jag inte är i skolan. Om dom bara visste hur jag känner. Dom onda orden och sårande blickarna blir för mycke för vem som hällst. Jag har gett upp hoppet för länge sen att någon skall förstå mig. Jag klarar int av denhär pressen längre till. Om inte nånting ändras snart ger jag upp, för alltid.

Håll tummarna för mig!

Imoron blir nog en jobbig dag för mej kan jag tänka mej. Har låång skoldag vilket gör det besvärligt med mina wc-bekymmer. enda till halv 5 är det tänkt att jag skall avar i skolan, få se om jag klarar det. HÅLL TUMMARNA FÖR MEJ SNÄLLA NI!
Typiskt mej så har jag ju kommit med en plan B, har alltid en plan b i kniviga situationer. Tycker det går bättre om man har nånting att ta till om de skiter sig riktigt ordentligt. Om jag har en plan att ta till så brukar jag klara det ganska bra. Vet jag att jag kan åka hem från skolan om det blir jobbigt så brukar jag klara det.
Efter imoron har jag ledigt några dagar vilket är super skönt. Skall vila mej och umgås med familjen som äntligen kommer att vara samlad.

Vi hörs snart igen! Ha det bäst! Kramar

Misslyckad!

Stannade hemma från skolan idag då jag kände att jag behövde lite avstånd från allt. Vågade inte berätta för Pappa att jag stannade hemma men då han frågade om jag varit i skolan sa jag ju förståss som det var att jag inte varit i skolan. Jag känner mej riktigt misslyckad att måsta berätta för mina föräldrar att jag inte varit i skolan för att jag inte klarar av det. Att jag inte kan vara i skolan en hel dag då jag inte kan gå på wc och att jag inte klarar av alla onda och nervärderande ord.
En enkel sak som alla skall klara av, men inte jag. Bara mamma kommer hem från sin resa skall vi ta tag i mina wc bekymmer. Det måste göras NU innan min skola går åt helvete.


Allt för er!

Det har varit lite mycke nu den senaste tiden igen. Just nu känns det som att jag slutat kämpa för min egen skull och nu bara kämpar för min familjs skull. Det känns så hopplöst att inte kunna leva det liv jag vill leva. Allt står ivägen för mej just nu. Jag vill kunna åka bort utan att måsta planera och åter planera i veckor före det. Jag vill ju leva som en vanlig tonåring och inte vara inlåst i mitt eget hem pågrund av allt dåligt.
Jag ryser av tanken på att någon gång måsta flytta hemifrån. att flytta från all trygghet som finns här. Jag klarar inte av tanken på att lämna detta för ett annat liv. Klart jag vill kunna starta någon eget, ett eget hushåll osv. Men just nu känner jag att det inte går. Jag klarar mej inte utan den tryggheten som pappa ger mej här hemma.

Men som jag tidigare sakt så gör jag vad som hällst för min familj så jag slutar inte kämpa i första hand.

Ta hand om varandra! Många kramar!

illa så illa!

Ikväll är en sån kväll igen som jag bara ligger hemma och gråter. Men samtidigt tror jag att det är bra att vara för sig själv ibland och bara gråta ut. iofs så gör jag det ganska ofta. Jag funderar över varför jag alltid får extra mycke ångest till helgen.
Minns ni när jag berättade om mina misstankar om att jag hadde urinvägsinfektion för en tid sen? Jo det visade ju sig att mina prov visade på någo bakterier och jag fick medicin. Mina symptom gick nog om i några dagar men sen har dom kommit tillbaka smygande. Kan det vara blyg blåsa jag har? Ni vet när man bara kan kissa på specialla ställen, eller när ingen väntar eller ser på? Jag har ju svårt att kissa i skolan har jag konstaterat, det gör ju det svårt för mej då jag har långa dagar men dom korta klarar jag en så länge av. Jag kan heller inte kissa då någon väntar eller när jag känner mej pressad eller nervös.
Jag vet att man inte skall diagnostisera sig själv men detta var bara en tanke från min sida då detta plågar mej i vardagen.

Annors inte så mycke nytt. Jag känner av ångsten extra mycke just nu och jag mår illa. Alltså inget nytt på den fronten.

GODNATT!


Hur tolkar man det?

Känner mej riktigt risig just nu. Trött,huvudvärk. Borde sova men kan inte slappna av just nu bara.

Har inte varit i skolan sen tisdagen. En av mina bästa kompisar från skolan har börjat bete sig konstigt mot mej. Det har vel nog pågått en längre tid men jag har varit blind mot hennes handlingar. Tidigare har det varit bara någon kommentar nu och då om mina kläder eller nåt annat. Men nu har det blivit allt mer elaka kommentarer som " men vad har du på dj?" när jag haft nånting på mej som inte passar henne stil. Om jag berättat om nånting ja gjort eller att jag blivit bjuden på drink av någon på korgen, jo då har hon gjort samma sak, fast tusen gånger värre och just precis samma person har bjudit henne och alla andra på drink på krogen också. Jag vet inte om hon är avonsjuk och inte kan unna mej någon lycka alls eller om hon påriktigt tycker SÅ illa om mej.
Tycker dethär är riktigt synd då vi tidigare varit riktigt bra kompisar. Dethär var i alla fall orsaken till att jag inte varit i skolan på två dagar, orkar helt enkelt inte med att hon nervärderar mig hela tiden.

Funderar på en bok!

Har under en längre tid funderat på att börja skriva en bok. En bok om mitt liv. Just nu känner jag att jag har så mycke att berätta om och känner att jag inte kommer ut till människor på det sättet jag vill genom bloggen. Jag vill skriva om hur man lever med djup ångest, social fobi och emetofobi,tips på hur man kan må bättre och tips till dom anhöringa. Känner att jag ligger och sparar på en massa erfarenheter och fakta som andra kan ha nytta och glädje av. 
Har bara hunnit bolla med tanken några gånger och känner att dethär kan vara en bra sorts terapi för mig också. Jag vill kunna hjälpa andra som är i samma situation som jag är idag.

Om ni har tips eller ideer så får ni mer än gärna skriva en kommetar=) Skall fundera vidare på saken ennu. 
Sköt om er nu så hörs vi snart! Kram på er! 

För mycke tankar...

För mycke tankar så det nog inte rymms i ett inlägg. Har under dagen och kvällen kännt mej hjälplös. Inte vetat vad jag vill eller hur jag vill.
Har ofta svårt att sätta mej själv i första rum. Tänker ofta FÖR bra om andra och vill alla andras bästa före mej. Dethär gällder dock främst min familj. Har tidigara sagt det och jag säger det igen, jag skulle offta mitt liv för att mina nära och kära skall ha det bra. Mitt eget lidande kan jag hantera om jag måst, men att måste se på då andra mår dåligt kan jag inte hantera, att bara stå där brevid totalt hjälplös söndrar mig. Att måsta se på då en kär person bara tynar bort framför ögonen på mej och jag kan ingenting göra har jag varit med om redan två gånger och det vill jag aldig uppleva mer. Det river i mitt hjärta och jag klarar det bara inte. Det här är nog ganska normalt då inge vill se sina nära och kära må dåligt och till sist lämna detta jordeliv.
Men att dagligen måsta gå i dom tankarna som söndrar mej går bara inte. Att måste tänka hela tiden hur alla mår och hur gärna jag vill tillbringa mera tid med dom alla och få dom att känna sig älskade av just mej. Jag vill helt enkelt att alla omkring mej skall få må bra, hur jag mår är en bisak i detta sammanhang.
Jag tror att problemet i detta är att jag bryr mej för MYCKE. Jag borde kunna slappna av och tänka att ingen mår bättre av att jag mår dåligt över att fundera på hur dom mår hela tiden (okei detdär blev råddigt men ni fattar). Jag vill ju kunna må bra och kunna visa dom all kärlek som finn innuti mej. Jag vill kunna älska mina nära och kära på ett sätt som är hälsosamt för mej.

RSS 2.0