*ingen rubrik*
Det ÄR svårt att inte tänka på det när ja blivit van att tänka på de nu så länge varje dag. Hela tiden tankar som "dethär går nog bra" och "ingen panik nu, allt är lugnt". Men visst finns det stunder då jag riktigt kan glömma bort det och det är förståss då jag har riktigt roligt tillsammans med min älskade familj och mina underbara vänner. Just dom stunder tänker jag ofta tillbaka på och längtar till.
Min tanke med bloggen är ju att få skriva av mej och förståss kanske ha turen att hitta likasinnade som känner samma som jag. Att hitta nån att prata med och kanske till och med hjälpa varandra vore ju inte helt fel eller hur?
Jag vill också tacka er för dom fina kommentarerna. Det värmer i mitt hjärta att veta att det finns så underbara medmänniksor där ute. Ni är guld värda.
Ta nu hand om er så hörs vi snart igen!
Kram på er.
Hej!
Ja på ett sätt är det skönt att veta att man inte är ensam, man brrukar ju ofta tänka: värför just jag? det är något fel på mig osv. men det är ju mycket vanligare än vad man tror. Det är tråkigt att det finns fler men ändå skönt att veta att det inte bara är jag!
Klart vi kan hålla kontakten, det finns ju ingen som förstår en bättre än någon som känner precis lika dant.
kram
Jag hittade precis din blogg och blev jätteglad. Jag har panikångest och känner mig så jädra ensam, om du vill höra min livshistoria (hehe) så har jag alltid varit nervös, osäker och slarvat med mat. Men för 1,5 år sedan mådde jag illa, ville hem, och blev stressad när det inte gick, jag svimmade två gånger (hos min pojkvän inför hans familj), fick åka ambulans, och kräktes odffentligt på sjukhuset. Detvar inte enbart det, men till stor del, som gjorde att jag inte ens pallar orkar åka hem till folk mer, jag VET att jag har panikångest, och antagligen agorafobi. men vad är emetofobi? och jag blir jättetacksam om du inte publicerar min kommentar, inte många jag berättar för, men jag blev så intresserad av dig och din blogg :)
Fortsätt med blogga, du kommer hjälpa andra om du fortsätter med din blogg
Jag förstår dig till viss del.
Mitt liv innehåller i stort sett allt jag önskar, har en fantastisk fästman som älskar mig, underbara vänner och familj men jag lider ändå av ångest.
utseendet har vart äckligt viktigt för mig, jag har ansett att hela mitt livsvärde har bestämts utifrån hur jag ser ut.
Och när man har 20 kg övervikt är det svårt att bli nöjd.
Jag har heller aldrig förstått vikten av att älska sig själv. Och sätta sig själv i första hand.
Jag har aldrig sagt nej till jobb eller att göra den där extra lilla tjänsten för att vara snäll mot kollegan/vännen/eller familjemedlem.
Men till för en månad sen så gick det inge mer.
jag höll hela tiden på att svimma. hade hjärtrusningar och till slut började jag tappa håret.
Man måste helt enkelt lära sig att älska sig själv, ta stöd och hjälp av människor för att komma på rätt bana.
Du förtjänar att må bra!
Jaha, då förstår jag. Jag kan nog inte påstå att jag har lite emotofobi, för det låtr lite dumt. men det är ändå en sådan situation som bidrog till hur jag känner idag..
Agorafobi var det så svårt att komma på en bra beskrivning så jag snor från wikipedia.
"Agorafobiker räds situationer i stil med att vara utanför hemmet, vara i trängsel eller stå i kö, vara på en bro, åka med buss, tåg eller bil. Notera: överväg specifik fobi om undvikandet är begränsat till en enda eller några få specifika situationer eller social fobi om personen enbart undviker sociala situationer"
Nu är jag inte tekniskt sett rädd för broar och sånt, eller att stå i kö. Men jag tycker det är obehaligt. resa vill jag ine göra för jag vill kunna ta mig hem snabbt... Så jag känner mig rätt så jädra ensam. Jag har mått mindre bra i 1,5 år, och för ett halvår sen berättade jag för min pojkvän, ingen bra idé. Och för en vecka sen berättade jag för min mamma, men hon verkar inte så intresserad. Men denna veckan har jag jobbat två dagar och ja, ångest har jag haft, men inte EN panikångestattack! :)
Jag tror bara det var tillfälligt iof, men det höjde självförtroendet lite. Hur känner du? Går det uppåt eller nedåt för tillfället? För ingen dag är ju den adnra lik liksom..
bra blogg =)
